NOVELL - 2020
Här kan du läsa några av novellerna som skickades in i novelltävlingen 2020!
Innehåll:
1. Bakom barriären - Viktor Sundberg
2. Parallella linjer - Leiah Thylander
3. När du kommer hem - Jonas Bergens
4. Distans
5. Synopsis
Bakom barriären - Viktor Sundberg
Meddelande till samtliga medborgare:
Barriärerna kommer att vara aktiverade i fem dygn. Se till att införskaffa det ni behöver innan midnatt. Har ni särskilda behov, kontakta er lokala statsofficer.
Notera: Barriären är ogenomtränglig och kan endast avaktiveras av en person med statligt godkända befogenheter. Försök inte att på något sätt förstöra, penetrera eller ta er igenom gränsen. Ring till den statliga nödlinjen vid behov.
DAG 1
Barriären aktiverades vid midnatt.
Hade man väntat längre hade det inneburit en stor mängd dödsfall. Så löd rättfärdigandet. Miljoner hem inburade i genomskinliga lådor av plasma där det enda sättet att ta sig ut var om en person med de rätta befogenheterna avaktiverade isolationssystemet. Och alla sådana personer arbetade för staten.
Det var i dessa omständigheter Laura befann sig i när hon la ner papperna framför sig. På omslaget stod ett enda ord i tydliga bokstäver: SKILSMÄSSA. Meddelandet om gränserna hade kommit kvällen innan hon tänkt berätta för Roger. Precis innan hon hann sköta allt på ett snyggt sätt, redo med polisen om det skulle vara nödvändigt. Men det föll samman i stunden när man annonserade det oväntade. Vad skulle hon göra nu? Egentligen inget annat än att vänta ut stormen. Se till att hennes make inte fick se papperna. Hon hade sin dotter att tänka på, Kelsie, snart nio år. Laura behövde skydda henne. Slagen och blåmärkena, skriken och alkoholen. Allt susade runt i hennes huvud.
DAG 3
Det var kväll och Laura satt vid fönstret med Kelsie i hennes famn där de såg ut över grannskapet och det spöklika skimmer som de plasmatiska barriärerna gav ifrån sig.
”Mamma?”
”Ja?”
”Varför lyser det överallt men inte hos herr och fru Parson? Det lyste där förut men inte längre.”
”De har nog bara stängt av sin barriär.”
”Får man göra det?”
”Ja, om du verkligen måste. Herr och fru Parson är kanske inne i staden på något viktigt ärende.”
”Mamma?”
”Ja?”
”Hur länge måste vi sitta hemma?”
”Inte så länge till, gumman.”
Efter att ha nattat sin dotter hällde Laura upp ett glas vin och gick tillbaka till fönstret där hon blickade mot den mörka fläck som var Parsons hus. Hon tänkte på männen i de vita dräkterna, på de två plastsäckarna. Hon drack upp sitt vin.
DAG 5
Laura hade precis gjort i ordning frukost till Kelsie när Roger steg in i köket.
”God morgon”, sa Laura till sin make.
Han svarade inte. Istället traskade han över till Kelsie, gav henne en kyss i pannan och vände sig till sin fru. Hans andedräkt osade av whisky och det mörka, stripiga håret täckte ett av hans två mörka ögon. Fanns mannen hon en gång älskat kvar därinne? Hon måste tro det, för Kelsies skull. Men om han finns där så är han djupt begraven, tänkte Laura när hon stirrade in i det enda, kalla ögat.
”Jag behöver få lite pappersarbete gjort idag”, sa han och stanken av alkoholen förstärktes. ”Kommer sitta på rummet resten av dagen. Du och Kelsie kan väl städa huset?”
Först tänkte hon protestera. Men tanken förde med sig en smärta i hennes högra arm, den plats där han senast slagit henne.
”Det låter bra”, svarade hon.
Roger nickade och försvann.
”Kan jag få juicen?” frågade Kelsie.
Laura öppnade kylen och hade kommit halvvägs tillbaka till bordet innan hon frös. Och tappade juicen. Kelsie ryckte till men yttrade inte ett ljud.
Pappersarbete. Pärmarna. Hålslagare och häftstift. Den gamla byrån med kontorsmaterial. Näst intill oanvänd sedan Roger fått arbete inne i staden. Men nu satt de hemma. Plötsligt behövdes allt igen. Och längst upp bland allt låg skilsmässopapperna.
Det fanns fortfarande tid. Uppehåll honom!
Laura gav Kelsie juicen och gick sedan uppför trapporna, stegen snabbare än vad hon önskade. Han fick inte märka att det var något på gång. Han fick inte-
Hon mötte hans blick. Både ögonen den här gången. Längst bort i korridoren, där dörren till deras rum stod öppen, där stod han med händerna hårt knutna runt en bunt papper. Korridoren mellan dem tycktes förlängas framför Laura, tycktes bli längre och längre tills den försvann in i det oändliga och allt som existerade var hans fasansfulla blick. Där stod de, i ruinerna av deras äktenskap, så nära varandra och ändå en evighet isär.
Roger gick framåt.
Kelsie. Skydda Kelsie.
Laura var i köket igen. Hon behövde en kniv. En kniv, fort innan han-
Ljudet av tunga steg brakandes nerför trappan. Roger var i köket och Kelsie började gråta. Hon ställde sig bakom sin mamma, hennes beskyddare.
Laura hann inte till knivarna. Närmsta sak fick duga. Ett rivjärn. Hon slängde det i hans ansikte och han vrålade mer av ilska än av smärta. Sedan tog han ett steg närmare. Brödrosten. Den här gången slog han bort projektilen med armarna medan han fortsatte att avancera. Nu var det inte längre bara högerarmen som ömmade, hon kände blåmärken komma tillbaka över hela kroppen, kände åter Roger slå, piska, rycka, dra och riva, kände käken gå ur led igen så som den gjort för två jular sedan. Minnena omslöt henne.
Roger fick tag i hennes hals och hon var i nuet igen.
”SLÄPP!” skrek Kelsie och började sparka sin far. Roger släppte, riktade in sig på sin dotter istället.
Nej!
Fruktskålen krossades över hans huvud.
Laura sparkade vad som en gång varit hennes make i magen. Och sedan tog hon tag i hans huvud och drämde in det i kylskåpsdörren. Han låg medvetslös på marken.
Egentligen borde hon ha dödat honom. Hon visste det innerst inne men kunde inte förmå sig att faktiskt göra det. Hoppet om att Roger, den riktiga Roger, fortfarande fanns kvar var tillräckligt för att få henne att skona honom. Men det valet förde med sig en brist på tid.
Telefonen.
Det fanns ett krisnummer till myndigheterna för nödfall under isolationen. Var fanns det? Tv:n! Hon slog på den. Där, längst nere i rullande band, stod numret. Om och om igen åkte det förbi likt ett långsamt passerande tåg. Vid nödfall ring 111 112 113.
”Du har kommit till statens nödlinje.”
Rörde han på sig inne i köket? Hon kunde inte se härifrån vardagsrummet och hon vågade absolut inte be Kelsie att gå dit för att se efter.
”Har du blivit smittad, tryck 1.”
Kom igen!
”Har någon annan än du blivit smittad, tryck 2.”
Snälla!
”Har du frågor om symtom, tryck 3.”
Han kommer vakna när som helst! Snälla, hjälp mig!
”Har det skett en olycka, tryck 4.”
Det fick duga.
”Du kopplas nu vidare till centralen för olyckor. Vänligen vänta.”
En paus. För en stund var Lauras bultande hjärta det enda som hördes.
”Du står i kö. Din plats är nummer tolv. Vänligen-”
Ett stön från köket.
”- vänta.”
Han rörde på sig.
Laura och Kelsie sprang ut på gården, mot gränsen. Båda slog med nävarna mot den osynliga väggen.
”Hjälp oss! HJÄLP!”
Det närmsta huset var Parsons, övergivet. Deras bästa chans var nästa hus, en nyinflyttad barnfamilj. Laura visste inte ens vad de hette. Allt hon visste var att de inte syntes till alls.
Om han inte var på benen än skulle Roger snart vara det. Laura insåg att hon skulle ha bättre chans att slå ner honom nu än om hon väntade.
”Stanna här, Kelsie”, var det enda hon hann säga innan hon sprang tillbaka in i huset.
Han låg inte kvar på golvet. Han stod bakom henne. Händerna var åter runt halsen innan hon ens hann få syn på honom. De föll. Runt, runt på golvet. Plötsligt fann hon sig tillbaka till kvällen när de gift sig. Tillsammans i varandras armar. Det var som om någon vänt ut och in på det ögonblicket, omvandlat det till helvetet. På något sätt lyckades hon kasta honom ifrån sig. Hostandes vacklade hon fram till telefonen igen. Hon slog samma nummer som tidigare.
”Du har kommit till statens nödnummer. Har du blivit-”
Hon tryckte 1.
Inte ett ljud. Och med den tystnaden var hon säker på att det var över. Roger skulle kväva henne till döds. Sedan skulle han döda Kelsie.
Han var på väg mot henne igen. Då såg hon. Mannen hon älskat fanns inte där. Han var inte gömd därinne. Han var död. Allt som återstod var ett namnlöst monster.
Han var över henne. De slogs. De blödde.
”Mamma!”
Kelsies röst var det enda Laura fortfarande klamrade sig fast vid. Hon drogs mot det. Hon behövde ta sig till henne. Behövde skydda henne. I en dans av slag och sparkar tog de sig ut i hallen, på gården.
”Mamma, de kommer!”
Männen i de vita dräkterna var på väg. En av dem bar en liten platta som med några tryck fick barriären att avaktiveras. Men här fanns inget lik att hämta. Inte än i alla fall. När den osynliga väggen försvann ropade Kelsie till dem att skynda sig.
De drogs ifrån varandra. Allting saktade ner och Laura såg rött. Var det hennes blod? Flera av grannarna längs gatan hade lämnat sina hus och stod strax bakom sina barriärer, somliga med händerna tryckta mot den genomskinliga gränsen. Man tillkallade polis och ambulans. Roger fördes iväg, blodig och gråtande. Han hade ett stort sår i bakhuvudet. Laura kunde knappt föreställa sig hur hon själv såg ut. Hon sattes i ambulansen tillsammans med Kelsie och de körde iväg längs de öde gatorna. Och ändå är sirenerna igång, tänkte Laura när hon såg ut på de förbipasserande husen. Hur många fler som oss finns där ute?
Den frågan följde med henne. Följde henne den dagen och alla andra dagar. Och varje gång svaret kom till henne, började såren att smärta igen.
Viktor Sundberg
Parallella linjer - Leiah Thylander
“Natten är en mycket mörk tid för mig.”
“Är det inte för alla?” Jag rullade uppgivet på ögonen medan jag säkerställde att ansiktsmasken var på plats. Nonchalant pekade jag runt med fingret för att visa att intresset av samtalet inte var vid liv.
“Inte de med mörkerglasögon.” Ett orubbligt flin spred sig likt en brand över Eddies rosenröda läppar.
Granarna spred en välbehaglig doft medan vinden susade genom trädtopparna och gav ifrån sig ett skingrande ljud av klingande bjällror. Den friska luften pressade syret och fyllde mina lungor på nytt. Det var verkligen allt jag kunde begära.
Pulsen dunkade i öronen medan greppet om pinnen hårdnade. Han hade insisterat på att hålla en meterlång pinne mellan oss, för säkerhets skull. Det här var något vi hade räknat med. En enda hostning i närheten kan komma att riskera mitt liv. Som om jag inte redan såg ut att vara på väg till ett Walking-dead konvent. Blotta tanken fick det att knyta sig i magen. "Om du vägrar hålla avstånd tänker jag knuffa ner dig i ett hål och aldrig prata med dig igen, jag kommer ge dig lufttorkat börd och apelsinjuice, inget mer." Hotade han alltid med om jag inte fullbordade hans krav.
Det blonda håret var instoppat i en grå skidmössa och de blå ögonen hade samma intensiva blåa färg som karibiskt vatten. Ögonen hade kunnat burit upp en hel ocean. Lockigt, gyllene hår följde honom när han gick med stadiga steg. Ett smittsamt leende satt fastklistrat på läpparna och de markanta ögonen blinkade lekfullt när han vände sig om för att säkerställa att jag var med.
“Vart är vi på väg?”
“Ingen aning, men jag går med fjäderlätta steg och med ett strålande leende.” Han gav en sten en liten spark. Den hoppade förbi trottoaren, tvärs över den tomma vägen.
Han ledde mig in till den upplysta fotbollsplanen alldeles intill. Mörkret hade nästintill slukat atmosfären utom strålkastarna som lös upp hela planen, det var en gudomlig syn. Som om hela universum tittade på, strålkastarna riktade mot oss, stjärnor som åskådare. Han lade sig i gräset och lade händerna bakom huvudet. Jag lade pinnen emellan oss. Minst 2 meters avstånd påminde jag mig själv om. Det skimrade på det mörka himlavalvet likt myriader av diamanter. Kaskader av stjärnor efterlämnade en brinnande svans tvärs över det svarta djupet. "En fallande stjärna, önska dig något." En drömsk ton uppgav hans röst. "Jag har redan önskat något." Tillade han med ett leende.
"Du vet ens inte om det kommer att gå i uppfyllelse." Blicken blev frånvarande någon sekund men strax därefter tändes en gnista i hans mörka ögon. Ett brett flin löpte från hans högra kind.
"Nej, men jag tror på det." Svarade han eftertänksamt och pekade på vissa stjärntecken. "Vet du vad folk brukar säga?" “Stjärnor är flera tusen ljusår bort, trots deras distans gentemot oss så är de alltid här och lyser upp vår tillvaro.”
"Jag är rätt säker på att folk inte brukar säger så." En liten fnissning undslapp mig. Han ställde sig upp igen. De blåa ögonen lyste upp omgivningen mer än vad strålkastarna och stjärnorna gjorde tillsammans.
"Vill du dansa?" Hans hand greppade tag om pinnen på nytt och uppmanade mig att ta tag i ena änden.
"Har du inte alltid sagt att du har två vänsterfötter?"
Eddies röst slingrade sig i försök att hitta ett vettigt svar. "Jag är en mytoman." Det breda leende smittade av sig. Kaskader av tankar yrde i mitt huvud och hjärtat pressade mot bröstet. En spasm for längs med pekfingret och kramade om ena änden av pinnen. 2 meter Melody, minst 2 meter! Ekades i mina tankar.
Våra blickar möttes. Världen tog ett suckandes andetag. De havsblåa ögonen följde mina när jag sakta rörde mig framåt. Leendet nådde upp ändå till de tindrande ögonen just som de försvann ur synfältet.
Vi började gunga fram och tillbaka i längs med gräsplanen med ett stadigt grepp i en varsin ände om pinnen. Han rörde sig som om han hade vatten som lemmar, ljudlöst och graciöst. Jag var ett haltande skelett.
Yrseln grep tag i mig fortare än jag hade anat. Hjärtat började bulta frenetiskt och jag fick svårt att andas. Jag satte mig upp och försökte lugna ner mig. Lungorna fungerade inte normalt och krampaktigt grep jag tag i närmsta person. Jag tittade upp och fick se Eddie. Han mumlade något, knappt hörbart och guidade mig genom panikattacken. Det slet sig i bröstet på mig och hela världen snurrade. Jag försökte samla mig men det gick inte. Nu började han bli orolig på riktigt och övervägde att ta bort ansiktsmasken som satt klistrad på min mun. Läkarna hade meddelat att tillståndet hade framskridit drastiskt under de senaste veckorna vilket visade sig allt oftare.
”Melody, andas." Han blev en aning lugnare vid åsynen av mitt rytmiska intag av syre. Hans läppar var smala och sammanpressade.
“Hur mår du?” En sorts resignation speglades i hans ögon. ”Det ser smärtsamt ut, bara en observation.”
“I min dagliga ordkalender står det att jag är fulländad...så fulländad.” Det var förstås en lögn.
“Din skämtsamma stil ska du nog sätta på sparlåga.”
Jag ryckte nonchalant på axlarna. ”Då lungorna är tömda är vi delvis döda och delvis levande varelser. Det är upp till oss att avgöra vad." Han nickade besvärat men ändå instämmande.
Stjärnorna blickade ner mot oss. De blåa ögonen flammade med en glöd som jag aldrig förr hade sett.
"Har jag någonsin sagt hur vacker du är?"
Dessa ord överväldigade mig. Jag svarade ingenting, för jag hade ingenting att säga. Han hade sagt att jag var vacker. Det hade aldrig någon gjort förut, utom min mamma. Och för mammor är det obligatoriskt att tycka att man är vacker. Den tomma paus som fyllde atmosfären gav med ett klaustrofobiskt tryck.
Hans varma lekfulla blick sökte mina, dröjde sig kvar en stund. Ögonen for ner där mina läppar var dolda under tyget. Jag hade aldrig trott att vi skulle vara så här nära varandra, farligt nära.
Mystiken var likt ett stort dunkel kring honom och mig. Gåtan fyllde en obesvarad stigande spänning.
Om vi kysstes skulle det vara över, bakterierna skulle bli likt riskornet på schackbrädet. Den skulle trigga igång infektionen och sjukdomen skulle bränna igenom kroppen. Det var nackdelen, jag skulle aldrig få min första kyss.
Jag kunde inte låta bli att undslippa ett sorgset leende. Djupblåa intelligenta ögon mötte min själ. Det var som om värmande strålkastarljus var riktade mot mig. Han har glöden som jag aldrig haft men vi komponerar varandra perfekt. Jag blinkade tre gånger, försökte få bukt på den brännheta känslan av den uppeggade spänningen. En varm kvävande doft brände när jag andades in medan vi båda backade några meter ifrån varandra. Ögonen var som påsar med blekmedel. Frenetiskt pressade jag bort tårarna och försökte hålla dem i styr.
”Vi är som parallella linjer du och jag. Alltid bredvid varandra, men hur långt vi än kommer…kommer linjerna aldrig att kollidera. Jag hoppas att någon av oss kommer att hitta ett sätt vi kan flätas samman…men kanske är det dags att vi sätter våra hjärtan i en parallell linje.”
Leiah Thylander
När du kommer hem - Jonas Bergens
Det är en varm sommarkväll. Utanför köksfönstret färgar skymningen himlen brandgul. Likt ett böljande hav är den insvept av molnen så att det från vårt mänskliga grodperspektiv ser ut som om den står i brand. Klockan på väggen tickar långsamt, ständigt påminnande om tidens oupphörliga flöde. ”Hur kommer det sig att tiden alltid tycks flyta långsammare för den som väntar?” tänker jag, medan solen sakta försvinner ned bakom skogen vid horisonten.
Tick. Tack. Tick. Tack …
Klockan på väggen är mitt enda sällskap. Jag vet inte hur många kvällar som denna jag väntat, eller hur många kvällar som denna jag sett bli till natt. Solen är försvunnen bakom träden och om ett par minuter tänds gatubelysningen på vägen utanför. Det gör den alltid, varje dag förskjuts den med ytterligare två minuter, och det innebär att han ännu inte kommer hem förrän om några timmar. Man lär sig se mönstret.
Tekoppen på köksbordet är nu sedan länge urdrucken. Kvar på botten återstår endast den fuktiga tepåsen med den tillhörande gula etiketten som hänger kvar över koppens kant. Teet stillar nerverna, till en början. Men för var minut som går växer obehaget inom mig. För jag vet, att varje minut som passerar innebär ytterligare ett glas.
Har han inte kommit hem före skymningen dröjer det alltid åtminstone tills efter midnatt. Men likväl sitter jag kvar vid köksbordet och blickar ut mot vägen, för att varje gång jag hör en bil komma runt skogskrönet förväntansfullt se ut genom fönstret, trots att jag vet om att han aldrig tar bilen hem. Det skulle inte gå. ”Förväntansfullt” upprepar jag för mig själv. Det är fel ord, jag fruktar honom. Men likaså räds jag ensamheten och ovissheten, tänk om det hänt honom något!
Månen kastar sina första svaga förfalskade strålar över trädgården och in genom köksfönstret då klockan slår två. I fjärran hörs en vakande uggla. Den väntar i det fördolda på att skogssorken ska passera vid just rätt tillfälle. Precis som ugglan väntar jag. Enda skillnaden är att jag inte väntar på mitt byte, utan på mitt rovdjur.
Jag väcks av bankandet på dörren. Jag måste ha slumrat till. Slagen ekar tomt genom vårt annars tysta hus, och jag ser på klockan; kvart över tre. Min mage knyter sig då jag reser mig upp för att öppna dörren. Genom träet kan jag höra honom skrika, ”Cecilia! Cecilia! Öppna då för fa-n!” Så snart jag vrider upp låset flyger dörren upp med full styrka och det är i sista stund jag lyckas fly undan den. In snubblar han, sluddrandes som vanligt. Lite fullare än vanligt.
Han bokstavligt talat ramlar in i köket och jag får bråttom att följa efter. På köksbordet står fortfarande mitt urdruckna te.
”Var har du gömt det!?” skriker han. När jag inte svarar tar han två kliv inpå mig, och ser mig djupt in i ögonen. ”Var har du gömt det? frågade jag.” Hans andedräkt sticker i näsan av både sprit och nikotin. När jag fortfarande inte svarar fångar han min blick. Jag försöker blunda men då tar han istället tag om nacken med ett järngrepp och jag spärrar upp ögonen i panik.
”Jag säger det en sista gång – var har du gömt spriten?”
Jag får inte fram ett ord. Förstenad av hans grepp och paralyserad av skräck. Utan att säga något råkar jag titta mot köksskåpet under diskhon, och genast byts hans nyss så ilskna uttryck ut mot ett hånfullt grin. Jag tvingas kämpa emot impulsen att alldeles här och nu borra in min knytnäve i hans skalle. Om jag valde att inte göra det, eller om jag bara inte hann vet jag inte. Hur som helst släpper han greppet om min nacke och stapplar i väg till diskbänken där han böjer sig ned och öppnar skåpet. Med belåten min lyfter han sedan upp den glasflaskan jag förgäves försökt att gömma. Jag står kvar orörlig i dörröppningen. ”Jag skulle valt ut ett bättre gömställe” tänker jag för mig själv medan han självgott i ett svep tömmer glasflaskan, utan att för blott en sekund slita blicken ifrån mig.
”Oskar!” skriker jag i ett desperat försök. Men förgäves och försent. Den tomma flaskan kastar han i diskhon och den ger ifrån sig ett skärande ljud när halsen bryts mot metallkranen. Glassplittret sprids ut över hela golvet. Ordet krossad flyger för en sekund igenom mitt huvud. Sedan är det borta.
”Oskar!” upprepar jag och då stannar han upp. Den sprittunga andningen hörs över köket, likt ett rovdjur som just upptäckt sitt byte granskar han mig, naglar fast blicken i min. Jag stålsätter min kropp, spänner varenda muskel.
”Oskar, du är inte dig själv! Det är sent. Låt oss gå och lägga oss.”
”Du bestämmer inte över mig. Slyna!” skriker han och bankar näven i diskbänken så att glassplittret ovanpå studsar.
”Oskar – jag ber dig. Det räcker nu.”
”Slyna, sade jag! Håll käften!”
”Nej. Det här har pågått alldeles för länge nu. Hur många nätter har jag inte suttit där, precis där! Och väntat på dig? Snälla, jag orkar inte mer!” Medan jag skriker känner jag hur ögonen blir fuktigare, innan jag vet ordet av täcks mina kinder av tårar. Smaken av salt når min mun. Men Oskar svarar inte. Istället närmar han sig mig med mjuka steg och jag ser hur pupillerna fortfarande utvidgas för att sedan dras ihop av all sprit. Varsamt lyfter han handen mot min kind, som för att torka bort tårarna. Men i absolut sista stund hårdnar den och han drämmer till min kind med all kraft han kan uppbåda.
Slaget får mitt öra att ringa och kinden att bulta, när han ser det hånler han ännu större. ”Jag varnade dig allt” viskar han sedan och kysser mig på pannan. Ännu en gång tvingas jag kämpa emot impulsen att slå tillbaka. Men han är full. Och han älskar mig, därför kan jag inte. Dessutom så är han dubbelt så stor som mig, jag skulle inte ha en chans.
”Hur mycket drack du egentligen?” frågar jag tyst. Han har lämnat mig och rotar igenom alla köksskåpen efter mer sprit.
”Äsch, bry dig inte om det. Har vi inget mer hemma? Jag slår vad om att jag såg en flaska Bombay liggandes här någonstans.” sluddrar han och rotar vidare genom köksskåpen.
”Den har jag slängt.” Orden bara kom. Jag har inte slängt någon flaska Bombay, än mindre sett en. Jag är bara så trött på det eviga ekorrhjulet vi tycks leva i, jag är trött på att alltid behöva motta hans slag.
”Vad har du gjort sade du?” Genast stannar han upp, ansiktet färgas rött, och jag kanske inbillar mig men ådrorna längs halsen tycks allt synligare. Utan förvarning smäller han igen köksluckan han stått och hållit i, smällen fortplantas likt en tryckvåg genom rummet och får mig att hoppa till. Sedan närmar han sig mig, den här gången med hårda kliv. Jag försöker tänka på något annat, fokusera på en punkt långt bort och fäster blicken vid månen utanför fönstret. Men med ett sista kliv mot mig skymmer han hela rummet. Allt jag ser är hans breda axlar och allt jag känner är den hemska odören av svett och sprit, svett och sprit.
”En sak ska du ha jävligt klart för dig Cecilia. Att i det här huset är det jag som bestämmer, hör du det!? Ändå, så är det alltid du som är i vägen, alltid du som förstör för mig! Ingen bryr sig om dig, vet du det?”
Händerna skakar där de hänger längs med mina höfter, och inte ens om jag ville skulle jag kunna förmå att lyfta armen för att slå honom. Jag är för svag. Sakta höjer jag blicken och möter hans, stirrar in i de mörkblå irisarna som sakta ger vika för den ännu mörkare pupillen. Att möta hans blick är som att se döden i vitögat.
”Snälla, du blir så avlägsen när du dricker. Varför gör du såhär mot mig?” hör jag mig själv kvida. Och jag tycker mig nästan skönja ett svagt sken av ånger i hans ögon. Nästan som om han skulle fälla en tår, som om han inser hur han skadat mig. Jag ser att hans läppar rör sig, utan att han får ut ett ord, precis som om han söker efter de rätta orden att be om ursäkt med. På sista tiden har han ofta pratat om hur han vill ställa allt till rätta, kanske går det trots allt?
Men sekunden därpå stelnar hans läppar och jag ser hur käkbenet spänns. I en enda hastig rörelse greppar han det som återstår av den avbrutna flaskan i diskhon och slår den rätt in i tinningen på mig. Jag inser inte vad som hänt förrän jag ligger på golvet till lukten av järn. Men jag skriker inte. Gråter inte. För min domnande syn lyckas jag urskilja Oskar som han snubblar bort till kökssoffan för att slå sig ned, utan att ägna ens en blick åt mig. Tyst sluter jag ögonen. Sakta men säkert avtar den tryckande, pulserande smärtan i huvudet. Klockan på väggen fortsätter att göra sin taktfasta rytm hörd.
Tick. Tack. Tick. Tack …
Jonas Bergens
Distans
Alice sitter och sover på kontorsstolen i datorrummet. Igen.
NASA är strikta när det gäller deras astronauters arbetstider, och de sätter stor vikt på att
alla i rymden måste följa rutiner. Nu, efter sex år i rymden, har dock alla på rymdstationen
IEE: International Europa Exploration, inklusive den en gång strikta amerikanska kaptenen
Margaret Ohlsen, börjat strunta i protokollen.
Därför kan Alice lugnt luta sig över sitt tangentbord och dregla på det hela natten, i ett rum
utan alla säkerhetsåtgärder som sovrummen har, och utan rymddräkt. Framför henne sitter
det tjocka fönstret, det enda stora fönstret på basen. Där ute glänser Europas isiga
ytterskikt. Jupiters yta skymtar över horisonten. Strålningen och temperaturen där ute är
dödlig, så att sova framför fönstret är verkligen inte optimalt. Alice brydde sig om det förut
men tänker aldrig bry sig igen. I snart ett år har hon sovit åtminstone en gång i veckan i
arbetsrummet, utan att förfrysa eller få cancer. Protokollsbrytandet ger henne adrenalinet
som hon en gång fått av att bara vara rymden. Rymden har hon nu vänjt sig vid. Varje
cancer-undersökning hon genomför i sjukstugan blir som att spela på kasino. Utan det
adrenalinet känns allt hopplöst.
Aktivitetsarmbandet tjuter. Dags att vakna. Alice stönar tyst, sträcker på sig och tittar dött ut
genom fönstret. Hon ställer sig långsamt upp, så att hela ryggen får tid att knaka. Den gamla
naturdokumentären hon såg på igår stängde av sig automatiskt, men de färgglada bilderna
av skogar och fält och havskoraller fyllde hennes drömmar hela natten, och nu fortsätter den
härliga brittiska berättarrösten att eka i huvudet på henne.
- “When the young male lion first approaches the group, he is immediately rejected…”,
härmar hon rösten, och vacklar till sitt rum.
Hennes säng ser för artificiell ut, så hon slänger aggressivt sin överanvända filt på den. Den
lilla bärbara datorn hon har på rummet känns för patetisk att titta på magnifika jordiga vyer
på (just därför spenderar hon nästan all sin fritid vid den stora arbetsdatorn), men den
fungerar iallafall bra som loggbok. Hon sätter på den och den tjuter till. Vaknar ivrigt. Alice
börjar gå runt i rummet och tala högt till den, samtidigt som det hon säger snabbt noteras på
skärmen.
- Dagens datum är… uhm 25 maj… Tror jag? Du är dator du vet nog själv. Aja. Hej
NASA. Hoppas det är Jacob som får mitt meddelande. Om det är Jacob vid
kontrollpanelen på jorden: tjenare pysen, hoppas du och morsan har det gött.
Hon tystnar. I två månader har NASA inte skickat ett enda meddelande till rymdstationen.
Oro har börjat sprida sig bland kollegorna, och till Alice med.
- Ni kanske har glömt bort oss? Vi är ganska långt hemifrån. Hörde att kolonin på Mars
växer, är fokuset på den nu eller? Skriv nåt. Hejdå, nu ska jag käka djupfryst frukost.
Alice stänger ned datorn och tar sig ned till nedre våningen. Hennes tio kollegor är redan
där.
- Tja, vad händer? Frågar hon lite uttråkat.
Alla kollar upp med muntra ansikten och viftar med USB-stickor. Speciellt teknikern Jack
strålar ovanligt mycket, och säger galet glatt:
- Margaret gav oss nya spel!
Margaret som trots att hon var en ganska konservativ medelålders kvinna, lyckas alltid
överraska Alice. Nya spel? Vart kom de ifrån? Var det en ny uppdatering av Tetris, som
Alice redan spelat 10 000 timmar av? Alice blå ögon mattas av. Hon vänder sig mot
Margaret, som ser nöjd ut.
- Vadå nytt spel, vi har ju inte hört något från NASA på jättelänge? Har de struntat i
nya instruktioner och ny data och bestämt sig för att roa oss, eller vad?
- Nejdå, jag har sparat dem till nu, svarar Margaret och ögonen blänker.
Något brister i Alice. Hon är ju trots allt på dåligt humör. Men att Margaret har suttit på roliga
saker i 6 år och visar dem först nu. Det känns som att Margaret gått över en gräns och
behandlat sina kollegor som barn en gång för mycket.
- Vafan, vadå sparat på dem?
- Jag måste ju ransonera ut det roliga, det vet du, Alice. Margaret ser seriös ut och
fortsätter: annars skulle ni leka klart med allt och bara bli ledsna. Men nu syns det ju
att ni är det, så dags med något nytt, inte sant?
Alice sliter sin mat-påse från bordet och stampar därifrån. Hon behöver vara ensam med
sina naturdokumentärer. All munterhet i rummet som hon lämnar försvinner lika snabbt ut
genom dörren som hon. Bara biologen Karl ler, fast leendet är bara ett resultat av den stora
godartade tumören som sitter på hans kind efter alla expeditioner på Europas radioaktiva
yta.
Alice vaknar nästa morgon vid datorn igen. Hon tittade på 20 timmar naturdokumentärer
igår, sen grät hon bittra tårar, för att nu slutligen vakna med ömma tangent-avtryck i ansiktet.
Fast nu, denna morgon, är något annorlunda. Förutom den brittiska rösten i huvudet, tjuter
det högt runtomkring.
Det är larmet. Förra gången larmet gick, var det Margaret som kallade alla till köket och var
illröd. Hon drog i larmet för att mjölken var slut. Jack sa att han kunde gå ut och köpa (han
hade inte druckit sitt kaffe ännu), och att det var en liten sak att göra så mycket väsen av.
Problemet var ju att någon hade druckit för mycket mjölk, och den tioåriga torr-mjölk
ransonen var slut efter 5 år.
Men nu, när Alice kommer till köket, samlingspunkten, sitter Margaret i tårar.
När alla är samlade, sätter hon på en video. I videon syns jorden i bakgrunden, och i
förgrunden talade en astronaut på ISS.
Orden “tredje världskriget”, “atomkrig”, “kärnvapen” och “inget kvar” brusar upp ur
högtalaren.
Kollegornas tjut når inte Alice. I hennes hjärna bleknar den sista färggranna bilden av granna
fält och skogar bort, innan hon svimmar.
Synopsis:
En jobbig distans med livet, ungefär som en relations distans. Deprimerad och irriterad skriver karaktären dikter och försöker ta sig igenom livet ändå. Hon träffar en tant, som verkar senil men i själva fallet inte är det. De blir vänner och hon blir äntligen förstådd av någon. De pratar om diagnosen depression och dess kännetecken. Till slut får karaktären träffa en psykolog som diagnosticerar henne vilket förändrar hennes liv för evigt.
Depressionens distans
Det må likna en dans
Som evigt fanns
I handen någonstans
En ljuv romans
Ta mig nu
En enda gång till
För detta liv
Kräver en krans
Av järnets lans
Denna äckliga distans
Jag låg och vred på mig i sängen, orden flödade ut ur mina fingrar. Pennan skavde hastigt mot papperet. ”Vilken jävla distans”, mumlade jag. Rysandes av obehag reste jag mig motvilligt upp, lade fötterna mot det iskalla golvet och gick barfota mot byrån. Denna byrå hade många fina minnen, små meddelanden fanns inristade i det åldriga trädet som om det vore trollformler i en bok. Överallt, inte en enda liten springa tomhet. Tomheten hade dock funnits på andra plan, som min alldeles egna hjärna. Den förpestade mig och vred ur all min livskraft. Motivationen, inspirationen, viljan, allt var borta. Endast det tomma nötskalet fanns kvar, själva nöten hade blivit uppäten för länge sedan. Bortkastad, meningslös, utanför, många ord kunde försöka sig på att beskriva mina känslor. Ingen av dem kändes helt rätt, alla hade någonting som inte passade in. Lite ironiskt möjligen, då jag själv inte passade in någonstans. Hursomhelst, lyckas jag på något vis fortsätta leva. Även om det kändes förjävligt och jag ville försvinna varenda sekund. Någonting höll mig kvar, jag vet inte riktigt vad faktiskt. Varje gång jag känt att det är dags har rädslan krupit in och något jag inte kan sätta fingret på hindrat mig. Jag drog ut en av lådorna och rotade igenom mina skrynkliga kläder. Vad sjutton skulle jag ha på mig idag? Ännu en eländig och onödig dag full av hemska möjligheter. Jag ryste till en aning vid tanken, vad kunde ske idag som inte redan skett? Allt hade redan tagit slut. Ett kvitto från igår hade lyckats klistra sig envist fast under min fot, men jag orkade inte bry mig om det. Till slut, hittade jag en sliten men fortfarande härligt mjuk tröja, den var en av mina favoriter. Färgen var en mörk och dyster grå men tyget gjorde att det kändes som den var nyproducerad. Jag drog på mig den och tog fram ett par illasittande mjukisbyxor, jag skulle ändå inte ut idag så var fanns anledningen till att klä upp sig? Till sist, knöt jag håret upp i en stor boll för att bara få det ur vägen. Det må sett hemskt ut men det brydde jag mig inte tillräckligt mycket om.
Ensam och eländig satte jag mig ned på sängen och fortsatte skriva, allt för att få någon distraktion från denna hemska smärta. Det var som om någon drog en kniv i bröstet och sedan bestämde sig för att hugga en extra gång, allt för att orsaka så mycket smärta som möjligt. Jag tittade ut mot den gråa himlen och kände en hopplöshet dra över mig. Skulle någonsin livet bli bättre? Antagligen inte, man kunde ju alltid hoppas men i detta fall verkade det relativt kört.
Drömmen
Likt en vas
Gick drömmen i kras
I detta nu skrek jag schas
För inom mig är du
Bekant och otålig
Du hugger i mitt hjärta
Förstör
Hämndlysten kastar jag
Ett litet hopp
Mörkret slukar hänsynslöst
På vardagarna jobbade jag på världens bästa jobb, nej såklart inte det var ett vanligt svenssonjobb. I mitt fall ett ålderdomshem, vilket drog ut all den lilla gnista energi och kraft jag någonsin haft. Enda anledningen till att jag ens jobbade kvar var på grund av lönen, den må inte vara den högsta men den var relativt bra för en fattig student. Ja, egentligen skulle jag ha pluggat för längesen men tyvärr räckte betygen inte till. Jag orkade helt enkelt inte bry mig om skolan, därmed försvann mitt enda drömjobb ur siktet. I vilket fall, hamnade jag här och alla behandlade mig rent ut sagt skit. Endast för att få någon sorts glädje ur deras miserabla liv, troligen. Jag kunde inte läsa deras tankar förstås, vilket jag verkligen inte velat ändå. Vem vet vad som gömmer sig där? De flesta dagarna var relativt lugna, om man bortser från ett par tillfällen. Exempelvis när jag skulle lugnt och sansat ta hand om soporna och helt plötsligt såg jag en gammal naken man springa över vägen. Tydligen hade en av åldringarna lyckats rymma. Hur var jag en aning osäker på, men det hade skett och vi hade aldrig sett honom någonsin igen. Senare fick vi reda på att han lyckades ta sig ett par mil härifrån innan hans hjärta lade av på grund av all den ansträngning som skett. Det var en riktigt märklig tid efter detta, ingen fick gå ut utan personal och alla blev tillsedda åtminstone en gång i timmen.
Idag skulle en ny åldring bli inlagd här, vilket var nog det mest spännande som skett sedan kaffemaskinen gick sönder. Attityderna hos personalen hade verkligen skiftat då, vilket inte var positivt i detta fall. Förstås skulle alla medarbetarna hjälpas åt att städa hela avdelningen för att se till att åldringen får ett fint välkomnande, även om det under resten av tiden brukade vara smutsigt överallt. Nu menar jag inte att vi aldrig städade men de gånger det skedde var väldigt uppskattade. ´
”Nämen hej Emma!”, en bekant röst ropade glatt.
”Hej?”, jag hälsade tillbaka en aning osäkert.
”Känner du inte igen mig? Men herregud lilla du, har det gått så lång tid redan?”
”Juste, nu minns jag visst. Linnea, eller hur?”, jag log motvilligt.
”Ja precis! Vad bra jag blev nästan rädd att du var hjärndöd eller något.”, hon fnittrade.
”Nejdå, det är lugnt”, jag försökte verkligen hålla upp leendet men misslyckas.
Hon kommenterade det inte, som vanligt. Det hade alltid varit så med henne.
”Så, vad gör du nuförtiden?”, jag försökte hålla uppe konversationen bara för att bli av med henne snabbare.
”Ja du, lite allt möjligt. Festar, går på vinprovningar, lite vad jag känner för helt enkelt!”, hon log stelt. Det syntes klart och tydligt att leendet inte var genuint.
”Låter trevligt!”
”Ja, det är verkligen trevligt, särskilt när en speciell person är där..”, hon började glida iväg till sin egna värld en aning. Jag blev spyfärdig.
Jag tog möjligheten att lämna henne där, hon såg patetisk ut där hon stod och log för sig själv men jag brydde mig inte.
Helt inne på vad den idioten höll på med vilket antagligen är suger kuk för pengar, märkte jag inte hur jag råkar krocka in i något. Eller snarare någon, det var chefen. Fan.
”Nämen vad bra Emma, se till att du bemöter den nya patienten på samma sätt!”, han log men jag såg ilskan i hans ögon. Jag vågade inte säga något, jag gav honom en kort nick och fortsatte mot gården.
Vinden bet i min kropp argsint när jag väl klev ut, bara att vänta nu. De skulle komma klockan två, men klockan var redan kvart över och de var fortfarande inte här. Toppen. Ett par år senare, och de var här. En timme sena, bra jobbat Emma nu kommer verkligen chefen bli glad. Jag suckade tyst, bara för att få ut frustrationen.
”Hej och välkommen hit”, jag hälsade så glatt jag kunde.
”Hej, du behöver inte låtsats lilla du. Jag vet att du inte vill vara här så försök inte.”, sa hon med en självsäker stämma.
”Okej.. vi går vidare..”, jag visade henne runt området och låtsats som om konversationen inte skett.
Väl framme i hennes rum, frågade jag henne vad hon tycker om rummet.
”Rent utsagt förjävligt, titta på den där tapeten tillexempel, den är kräkgrön!”, muttrade hon.
Jag vågade inte kommentera hennes ordval, det enda jag lyckades göra är att återigen göra i ordning i rummet. Allt för att slippa prata med henne, man kunde dra en kniv genom stelheten.
”Snälla rara, du kan vara dig själv här. Sluta med dina fasoner, snälla.”
”Jag bara gör i ordning rummet.”
”Ja men det stör mig snälla sätt dig ner.”
”Okej..”, jag satte mig ned vid bordet. Det stod uppdukat med en skål godis, jag tog en karamell och riktar min blick mot henne. Hon såg relativt ung ut för att ha hamnat här, några små rynkor här och var men väldigt få. Det gjorde mig en aning fundersam, varför hamnade hon här om hon nu var så pass ung? Hon gick runt en liten stund och muttrade återigen över rummet men bestämmer sig sedan för att sätta sig mittemot mig.
”Jag skulle vilja lära känna dig, det skulle vara trevligt.”, hon gav ett leende som skrek obehag och smärta.
”Okej..”, jag tvekade, vem vet vad som skulle kunna hända om jag lät henne?
”Det är inte meningen att skrämma upp dig, jag vill bara att du ska må bra för jag vet hur det känns. Du kanske inte tror mig, men i mina yngre dagar kände jag mig precis som du. Obetydlig och meningslös, jag låg endast på min säng och grubblade över när jag äntligen skulle ta det beslut som skulle förändra allt. Hela min vardag skulle sluta existera och alla skulle äntligen slippa mig. Smärtan jag kände var obeskrivlig, tro mig. Men jag tog mig igenom det ändå, på något vis. Jag vill bara hjälpa dig vidare, du ska inte lämna denna jord fylld av skam som min stackars mamma.”
Jag blev mållös och väldigt förvirrad över vad hon pratade om. Varför nämner hon något så personligt till mig? Jag kände ju inte ens henne.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, jag tänkte det var bäst att vara ärlig.
”Du behöver inte säga något, bara lova att du kommer förbi imorgon.”
”Visst.”, jag vågade inte ifrågasätta henne.
”Jag heter Gudrun förresten, trevligt att träffas”, hon räckte fram sin hand.
”E-emma.”, jag stammade mig fram lite. Jag kände en obeskrivlig rädsla men gav henne ett osäkert leende.
Hon log självsäkert tillbaka, och vi sågs återigen imorgon.
Det ryste i hela min kropp, jag vaknade igen av ännu en mardröm. Kallsvetten klistrade sig fast i nattlinnet som låg tätt mot min hud. ”Inte igen..”, mumlade jag. Det var ingen idé att gå och lägga sig igen. Jag bestämde mig för att ta ett glas vatten och sedan skriva en stund. Ibland bara skrev jag lite vad som helst, bara för att få ut frustrationen och den molande smärtan inom mig. Därmed satte jag mig ned på den hårda trästolen och skrev tills fingrarna blödde. För det mesta inte bokstavligen, men ibland kunde det hända att jag råkade skära mig på skårorna i pennan. Tyvärr gjorde jag det med mening ibland, det kunde kännas bättre då även om jag inte ville erkänna det.
Smärtan lägger sig bekvämt
Likt en mjuk filt över min nakna kropp
Värmen sprider sig
Ett behagligt lugn flyter
Vattnets liv forsar
Inte för mig
Aldrig för min skull
Endast för andra
Ingenting för mig
Någonting finns där
Aldrig jag
Endast en annan
Dammet lägger sig över mig
Den bleka huden stirrar i sin väg
Över allt
Smärtan lägger sig aldrig
Tryckandes, vridandes, strypandes
Alltid där
Det enda för mig
Endast för mig
För min skull
Orden flöt återigen ut, ur mitt medvetande och min brutna själ. Jag behövde knappast tänka, det bara kommer från ingenstans. Säkert från någonstans men inte visste jag vart, om det fanns någon gud därute så visst kanske han. Troligen inte dock, även om min osäkerhet var stark så har jag aldrig trott på någon gud som kunde hjälpt mig. Möjligen en som endast vill orsaka mig illa. Någon slags djävul, som satan ungefär fast ändå inte. Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig världen, en oskyldig gud och en ondskefull utkastad. Det passade inte riktigt, det kändes inte logiskt. Någon typ av gud kanske existerar, en väldigt skyldig och otrevlig varelse. Likt min egen smärta finns den där konstant och vill orsaka andra illa.
”Emma, jag vill att du ska träffa någon.”
Jag tittade mig omkring, allt såg ut som vanligt tills jag såg en främmande människa som satt i den fåtölj jag brukade sitta i när vi hade våra stunder ihop. Det mjuka böljande håret var mörkt och främmande, den ljusa huden en stark kontrast. Hon påminde mig om en vampyr, då hon var så ohälsosamt blek. Ändå på något sätt levande och sittandes i denna blommiga fåtölj. Jag var aldrig särskilt förtjust i inredningen på jobbet, dock var just den fåtöljen acceptabel. Då resten var beigt eller i någon tråkig grå nyans kom en färgklick in i rummet, med sina blekta pastellblommor och lila bakgrund gav den en fin bekanthet. Den kunde vara främmande men ändå väldigt trevlig. Personen som hade förstört det lilla lugn som fanns i mig däremot, blödde kraftigt av ilska. Denna bekanta och smärtsamma ilska, jag kunde inte sätta fingret på den men det gav mig en djup rysning.
”Hej, jag har förstått att ditt namn är Emma. Stämmer detta?”, frågade hon mjukt. Helt olikt från mina märkliga vibbar jag fått.
”Ja, det stämmer.”, på något vis lyckades jag hålla min oro i schack och behövde inte anstränga mig för att inte stamma.
”Mitt namn är Angelica förresten, trevligt att träffa dig.”, hon räckte fram sin beniga hand. Jag tog tveksamt emot den.
”Okej Emma, jag kommer göra en utredning på dig. Är du okej med det?”, hon visade ett pärlvitt leende. Hennes tänder såg ut att vara konstgjorda, helt perfekta. Ett svart anteckningsblock i handen och en mörkblå penna i den andra.
Nej du skrämmer mig, hade jag velat säga. Men min rädsla sade åt mig, och jag satte mig motvilligt ned. ”J-ja.”, jag sa det motsatta. Vem vet vad hon kunde göra?
”Bra, då börjar vi.”
Det tog bokstavligen timmar innan vi äntligen var klara och hon kunde nöjt gå ut. Denna mystiska kvinna, jag kunde inte sätta orden rätt men hon skrämde skiten ur mig. Gudrun verkade även nöjd, vilket kändes skönt men samtidigt lite obehagligt. Vad hade hon för nytta av detta? Jag bestämde mig för att fråga henne, hon borde veta att jag var osäker på detta och ändå blev jag tvungen att fortsätta svara. Det kändes orättvist och jag var rent ut sagt förbannad.
”Vad i helvete fick du ut av detta? Gav hon pengar till dig eller mordhotade hon dig? Vafan var det?”, jag försökte hålla mig lugn men ilskan slog till och jag grep hårt om hennes axlar.
”Förhoppningsvis en diagnos, så du kan få fortsatt hjälp med dina bekymmer.”, sade hon. Hon verkade förvånansvärt lugn för att vara i en sådan pressad situation. Det skrämde mig, hur skulle hon bete sig om kontrollen inte fanns?
”Bekymmer? Jag har inga bekymmer, allt är bra med mig.”, jag ville inte lyssna.
”Jag tror vi båda kan se motsatsen tyvärr.”, hon suckade.
Jag sket i vad hon svarade och gav henne en rak höger men blev stoppad. En främmande hand omslöt min handled och jag blev ledd till ett främmande rum. En säng var det enda som fanns, hela rummet var klätt i vitt och grått. Monotont. Jag hörde dörren vridas låst, och sprang genast mot den men det var försent. Jag var redan inlåst, jag kunde inte göra något förutom att vänta. Och vänta. Återigen vänta.
En bra stund senare och dörren öppnas, min energi var inte tillräckligt stark för att resa mig upp och springa mot den, jag lyckades endast sitta kvar i mitt lilla hörn. Ett bekant mörkt hår sticker in genom dörrspringan. Jag visste redan vem det var, vampyren som jag gav henne till namn.
”Och vad fan vill du?”, muttrade jag.
Hon ignorerade min kommentar och gav mig ett papper.
”Jag känner inte för att titta på något jävla papper.”
”Det är inte ett jävla papper”
”Jag är ganska säker på detta, men visst.”
Min blick tittade som hastigast ned på det, jag hörde dörren stängas. Fan.
Jag muttrade fram orden, ”Emma Larsson.”, ”diagnosticering depression”, vad fan? Jag hade inga svar, endast frågor. Det kändes som om jag börjat på noll igen. I ena hörnet märkte jag att hon glömt en penna, jag strök genast över orden och andades en stund. Dock övertog den onda paniken, vad fan var detta? Jag kunde inte andas. Jag sprang mot dörren men allt svartnar innan jag hann skrika.
Jag vaknar upp till ett grått tak, ingen större förändring. Runt omkring mig sitter vitklädda sköterskor och tittar oroligt. Jag känner en stark illamående känsla och allt börjar snurra. ”Skynda er, hon förlorar medvetandet igen!”, hör jag någon ropa innan allt återigen blir becksvart. Ett okänt lugn fanns över mig, denna känsla jag hade längtat efter under en sådan lång tid. På något vis kunde jag äntligen nå den. Min enda salva mot såren. Sedan ser jag ett ljus, främmande och skrämmande. Jag försöker återvända till det bekväma mörkret men jag lyckas inte, smärtan fräter i mig och jag tvingas återigen gå mot ljuset. Det bränner i ögonen och jag ser ingenting utom det blädande ljuset. Ett djupt andetag senare och jag var åter tillbaka i rummet. Mitt huvud kändes tungt, jag orkade inte lyfta en enda muskel. Jag stirrade på det gråa och oskyldiga nakna taket. Tanken kom inte långt men jag ville att det skulle kännas bättre. Ett plötsligt rus och jag känner min kropp resa sig utom kontroll. ”Vafan?”, försökte jag mumla men ingenting kommer ut, endast ett väsande ljud. De vitklädda sprang in och börjar sticka nålar i min hud. Jag skrek av smärta men de fortsatte. Rädslan var stark, jag visste inte vad jag kunde göra. Jag satt bara där, på sängkanten och skrek.
Ett tag senare och jag vaknade till av småprat i korridoren, rummet kändes främmande men samtidigt på något vis bekant. De mörka väggarna stängde in mig men var ändå bekväma, de gav en typ av varm kram. En sköterska steg in, hennes smink var alldeles för brunt och kakigt men jag kunde inte säga det. ”Hej Emma, jag heter Lena och det är jag som har hand om dig just nu. Jag förstår om detta känns läskigt och obehagligt men vi är här för att hjälpa dig, okej?”, hennes lena röst gav mig ett behagligt rus.
”O-okej”, jag lyckades stamma fram någon typ av bekräftelse.
Hon riktade blicken mot en skärm, fylld av främmande siffror och en märklig linje som fortsatte uppåt och nedåt konstant. Upp, ned.. jag förlorade mig själv i dess rytm och märkte inte den lilla smärtan genom armen. Plötsligt kände jag ett rus genom kroppen, som om jag äntligen vaknat efter alla åren. ”Vafan..”, mumlade jag fram.
”Vi gav dig nyss lite antidepressiva, hur känns det?”, säger hon men rösten är dov och långt borta. Sedan skärps allt till, rummet fylls med färg och de gråa väggarna blir en lysande turkos. Typisk sjukhusfärg. En främmande glädje sprider sig, jag visste inte var den kom ifrån. Jag skrattar åt det, och tittar fundersamt på sköterskan. ”Vad i helvete har ni gett mig?”, jag ville bort från detta, det var främmande och obehagligt. ”Bara lite medicin, ta det lugnt bara.” Jag andas och ett lugn sprider sig i kroppen. ”Varför stod det depression på mitt papper?”, frågar jag henne. Detta återkommande och främmande papper, jag ville bara ha svar. ”Jag ska hämta din psykolog, vänta en stund bara.”
En stund senare och vampyren var återigen i rummet, hennes bleka hud bekant och märkligt nog lugnande. ”Hej Emma, hur mår du?”, hennes pärlvita tänder visar sig återigen.
”Jag vet inte..”, jag vågar inte ljuga, men allt var fortfarande främmande.
”Jag förstår, och du ville veta vad din diagnos är?”, frågar hon lugnt.
”Jag tror det..”, jag är väldigt osäker på allt nu.
”Okej, detta kanske kommer som en chock men du har en djup depression.”
”Vänta lite..? Det kan inte stämma..”, jag blir förvirrad. Visst jag hade alltid varit dyster men aldrig tänkt att det varit något sådant.
”Jo tyvärr, det stämmer.”
”Så det är därför jag hamnade här?”
”Ja precis.”
Allt känns väldigt konstigt, jag har depression tydligen? Detta märkliga och otäcka ord. Jag provar att säga det och det rullar märkligt nog bekant mot min tunga. Det är som om det är svaret på allt, mitt elände och lidande. Ett enda ord, så mäktigt och konstigt. Jag skriver ned ordet, det kändes främmande men tryggt. Äntligen har jag fått något svar på denna svåra fråga. Hon räcker ut sin bleka hand, jag tar tag i den försiktigt. Den är varm och känns trygg, jag tror jag klarar det här.
Depression
Det vrider och knakar
Smärtan sticker sina djupa nålar
Depression
Den hatar och förgör
Sluter sina nariga händer om min hals
Depression
Helvetets eld bränner mina tår
De glödande kedjorna viras runt mig och fräter sönder mig
Hårdare och hårdare
Depression
Jag tror jag ger upp
Men någon sträcker ut sin hand
Ett blädande vitt ljus
Frid